Jag kan om jag vill
Jag klagar ibland på irrelevanta saker, jag tänker och tycker alldeles för mycket. Jag har inte världens bästa självförtroende eller självrespekt, för den delen heller. Jag vill försöka blir förstådd, omtyckt och älskad. Vem vill inte det? Vi är människor, i och med det vill jag säga att vi är ett flockdjur, vi måste ha uppmärksamhet, bra som dåligt, men i det mesta bra för att orka fortsätta att leva. Visst finns de dem som väljer att leva ett enskilt liv. Men har de någon lycka i livet då? Jag är konfunderad och ambivalent.
Tack vare studieuppehållet har jag satt igång att läsa den jobbigaste boken tror jag? (Varför börjar jag inte lätt?) Den är jobbig! Gruppsykologi, en bok på ca 400 sidor. Tar upp allt, hur ska man få och orka ta reda på vad som är relevant för min uppsatts min utbildning? Har försöka läsa den här boken 2-3 gånger, är nog inne på min fjärde gång i alla fall, har massa vikningar och understrykningar sen tidigare, men vad tjänar allting till, minns ju knappt vad boken handlar om. Men nu har det lossnat lite tror jag? Det får jag se när jag är klar med allt säg. Haha
Jag måste ju bara säga att livet inte är enkelt, men när ska man sluta klaga om det som redan är uppenbart? Det är kallt, det är höst, snart är det vinter och ännu kallare. Han är som ett element jag vill hålla om för alltid. Bara tiden får utse hur det går. Kanske blir han och jag ett vi? Jag kan i alla fall inte sluta hoppas när jag är kär, så idiotiskt utav mig att bli kär!
